.

När jag är arg eller ledsen så blir jag arg på precis allt. Och idag är det en sån dag, så om någon uppfattade mig som dryg och arg ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Vissa grejer kan jag bara inte kontrollera men jag jobbar på det, jag vill inte vara den som får alla andra att bli väldigt negativa också. 

 

Vad har jag annars gjort idag då? Inte mycket alls, jag har slappat hemma och tittat några avsnitt på pretty little liars. Jag har nu under sommarlovet inte haft lust eller tid att titta på det så jag ligger lite efter. Samma med teen wolf. Men sånna här dagar när det är trist väder och inget annat kul som händer kan det vara väldigt skönt att bara få vara hemma ensam och ligga i sängen och kolla serier. Om någon av er inte har sett teen wolf eller pretty little liars rekomenderar jag det stark! Det är två väldigt bra serier. 

 

Tror ni att man föds men en personlighet? Eller tror ni att man blir uppfostrad till en personlighet eller tror ni bara att personligheten utvecklas?

 

Jag menar, hade Hitler växt upp i min familj så hade ju antagligen inte han tyckt samma som han gjorde då. Eller hade jag tyckt samma som Hitler eftersom min personlighet utvecklas av min miljö runt omkring? Jag kan tycka att sånna här grejer är så himla intressanta. Vad var det som gjorde att jag inte blev rasist? Och vad var det som gjorde att jag inte trodde på jesus? Jag menar, även om min mamma inte gör det så borde jag ändå kunnat ha uppfattat en egen åsikt om gud och jesus. 

 

Jag tror nog att uppfostran har en del med personligheten att göra, självklart. Men samtidigt så kan det inte varit mamma som uppfostrade mig till att jag tycker om att skratta? Det är en del av min personlighet att bjuda på sig själv, skratta och le. För i personligheten är min mamma inte lik mig alls. Och defentivit inte min pappa heller. Och vad var det som gjorde att de fördes ihop även om dom är så himla olika? Vad är det man finner intressant i folks personligheter och vad är personlighet egentligen? 

 

Några av det jag har pratat med har sagt att de tror att personligheten sitter i själen och att när man dör så vandrar själven vidare. Och det tror inte jag. Jag tror att personligheten är uppe i huvudet och när jag dör så dör jag. Det finns ingen del nånstans som stannar kvar här på jorden. Min personlighet är egentligen bara en massa små celler och konstiga grejer uppe i huvet. Hur kan det forma min personlighet egentligen? En massa celler och bakterier. Hur kan det göra mig den glada roliga och snälla sofia?

Ibland kan jag fundera vad livet verkligen går ut på. Går det ut på att sträva efter att bli rik? Vad händer efter du har blivit rik då? Vad gör du då? Eller handlar livet bara om att man ska bli lycklig? Många har nog rätt olika åsikter om vad livet går ut på. Det jag tänker just nu om framtiden är att jag hoppas jag är lycklig det är prio 1. Och det är jag inte nu. Vad gör man då?

 

Eller jag vet inte faktiskt. När jag väl är lycklig så mår jag så bra i början men efter ett tag när man har mått bra så länge så kan det nästan sluta kännas. Samma sak med om man är ledsen eller känner sig nedstämd. När det blir en rutin av att må dåligt så känner man det inte till slut. Så jag vet inte hur jag mår längre. Det finns så många grejer att må dåligt över. Men rätt många grejer att må bra över också. 

 

Någonting jag har hört genom mina få år jag levt är att man ska vara positiv till allt. Men när allt det dära positiva liksom tas över, över den grymma negativaheten hur ska man forsätta sig motiverad? "Man ska tänka på barnen i afrika" Men även om barnen i afrika mår dåligt så har det ingenting med mig att göra. Jag kan inte göra nåt åt det och de kan inte göra nåt åt mina problem. Man måste nog börja sluta jämföra sig med alla här i världen. Det är okej att må dåligt. Det är många som inte insett det allt.

 

Jag hade en dålig period förra året också. Men då var det inte lika illa. Nu, när jag inte har kontakt med mina bästavänner som jag hade förr och jag har ännu en gång blivit dumpad av personen jag litade på mest och faktiskt satte högst upp på listan är det jobbigt. Det erkänner jag. Det finns alltid någon som har det värre. Men just nu, just idag och just ikväll, är det en sån kväll då jag bara vill vara isolerad. Eller åtminstonde försvinna ett tag så jag bara kan få tid att tänka och vara själv. Vad ska jag göra egentligen? Jag känner mig så krossad just ikväll och när man mår såhär dåligt och inte har någon att prata med så blir det ännu värre. Dock gillar jag inte att prata om mina känslor med mina kompisar men att bara få en extra lång kram kan betyda oerhört. Just ikväll vill jag ha en kram.